Fem påståenden om invandrare

suomeksi

Påstående 1: Det är för lätt att få uppehållstillstånd i Finland.

Fakta: I enlighet med Utlänningslagens bestämmelser kan en utlänning beviljas uppehållstillstånd i Finland på basen av arbete, studier eller familjeband. Dessutom förutsätts det att utlänningens inkomster i Finland är tryggade och att han eller hon inte antas bli tvungen att förlita sig på de sociala -förmåner och -stöd.

Uppehållstillstånd beviljas även en person som inte har en tryggad inkomst i Finland om han eller hon i sitt hemland riskerar att avrättas, torteras, förföljas, utsättas för behandlingar eller bestraffningar som kränker människovärdet eller om det i personens hemland råder väpnad konflikt eller krig. Samma regelverk som gäller i Finland gäller även i övriga Europeiska länder.

Med att utsättas för förföljelse - en, som framgått, möjlig grund för att beviljas uppehållstillstånd i Finland - avser man att det i personens hemland råder sådana omständigheterna som utgör en verklig fara för personens liv eller hälsa. Att i sitt hemland eller permanenta bosättningsland ha utsatts för diskriminering räcker alltså inte för att söka uppehållstillstånd.

Varje asylansökning behandlas enskilt och det som den sökande har berättat i polismyndigheternas och Migrationsverkets utredningar och asylintervjuer jämförs sedan med största noggrannhet med den information som Migrationsverkets länderenhet har.  Den asylansökande är skyldig att visa på att det i hans eller hennes hemland finns en verklig risk för att bli utsatt för förföljelse, dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig behandling. Om den sökande beviljats asyl och omständigheterna i hemlandet förändras till det bättre, förnyas inte uppehållstillståndet.  

Utlänningslagen på svenska:  

http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2004/20040301

Påstående 2: De sociala förmåner som Finland erbjuder lockar utlänningar som missbrukar systemet. 

Fakta: Endast de som har beviljats uppehållstillstånd i Finland har rätt att lyfta sociala förmåner.

Om uppehållstillståndet har beviljats för arbete eller studier i Finland måste man själv stå för sitt uppehälle.

Asylsökande som vistas i landet får lyfta avsevärt mindre stödbelopp än till exempel arbetslösa. För närvarande har en ensamstående asylsökande rätt till en stödsumma som uppgår till 290 euro i månaden. För en asylsökande familj som består av två eller flera individer är det månatliga beloppet 240 euro per person. Asylsökande barn är berättigade ungefär hälften av det månatliga stödbelopp som en vuxen asylsökande beviljas. Om den asylsökande har egna tillgångar betalas inget stödbelopp ut.

Den asylsökande förväntas klara sig på den stödsumma som han eller hon får. Pengarna går till mat och kläder och till sådana förnödenheter som behovs för det vardagliga livet (den som tvingas fly från sitt hemland i all hast har ofta inte ens fått med sig ens en väska med det allra nödvändigaste).

Många mottagningscentraler erbjuder mat och andra förnödenheter som den asylsökande sedan bekostar antingen helt eller delvis med det stödbelopp som han eller hon beviljats. Efter att ha betalat för mat, kläder och förnödenheter på mottagningscentralen har den asylsökande endast ett tiotal euro kvar som kan användas till annat.

Att fly sitt hemland och ta sig till Europa kan kosta uppemot 20 000 euro per individ, en summa som antingen den asylsökande själv eller någon av hans eller hennes familjemedlemmar ofta tvingas betala. Att Finland erbjuder asylsökanden ett stödbelopp på ett par hundra euro i månaden kan därför knappast få asylsökanden att söka sig till Finland annat än om de verkligen har tvingats fruktat för sina liv i sina hemländer och därför inte sett någon annan utväg än att fly.

Påstående 3: Invandrare vill inte anpassa sig till det finländska samhället och den finländska kulturen.

Fakta: Invandrare vill inte anpassa sig till den finländska kulturen eller det finländska samhället är ett påstående som många invandrarkritiska debattörer använt sig av i de debatter som rör Finlands invandrar- och flyktingpolitik. Men samtidigt som argumentet ”man skall ta seden dit man kommer” flitigt brukas kan de så kallade ”Maassa maan tavalla”- förespråkarna sällan definiera vilka landets seder är och inte är.

Majoriteten av invandrare och utlänningar i Finland anpassar sig utan större problem till det finländska samhället. Om så inte vore fallet skulle vi i Finland ha mycket stora samhälleliga problem, kanske till och med öppna konflikter mellan majoritetsbefolkningen och invandrare. I Finland finns i dagens läge uppemot 200 000 personer av utländsk härkomst och förekomsten av eventuella integrationsproblem beror inte på motsättningar mellan deras kulturella bakgrunder utan snarare på mycket vardagliga problem såsom bristfälliga språkkunskaper och sysselsättningsproblem.

Det har till dags dato funnits en nämnvärd brist på undervisning av de två nationalspråken och i landets kultur- och lagsystem, vilket i sin tur har försvårat integreringen av invandrare i det finländska samhället och lett till en marginalisering av invandrare. Integrationsproblem och marginalisering gäller självfallet inte alla invandrare, som det lätt hänt påstås, utan endast en del av nyinflyttade utlänningar i Finland.

De utmaningar som invandrare ställs inför i ett nytt land med en främmande kultur och språk kan man och bör man tackla genom att fatta normala politiska beslut. Hysteri främjar varken invandrare eller Finland.

Påstående 4: Ghetton uppstår i Finland och majoritetsbefolkningen skyr ghetto-områdena.

Fakta: Runtom Europa finns i viss utsträckning exempel på att invandrare koncentrerat sig till vissa stadsdelar och områden. Även i Helsingforsregionen har majoriteten av invandrarna ofta förpassats till vissa stadsdelar och områden, dels som ett resultat av hyresbostädernas placeringar och dels eftersom det ofta upplevts som naturligt och bekvämt att bo i områden där andra med samma etniska bakgrund vistas och bor.

Att människor av samma härkomst väljer att bo på samma område har sina naturliga förklaringar. Genom att söka sig till bostadsområden där det bor andra med samma etniska och kulturella bakgrund är riskerna mindre att man utsätts för rasistiska yttranden och påhopp. Som nyinflyttad i områden där landsfränder bor kan man dessutom få hjälp och stöd med att anpassa sig till de nya omständigheterna då de som har bott länge i området (och landet) är mera förtrogna med det finländska samhället, dess spelregler och språk.

Det är dock inte helt önskvärt att invandrare endast koncentreras till ett visst område eller en viss stadsdel, eftersom det då finns en risk att deras kontakt med majoritetsbefolkningen blir alltför knapp och att de av den orsaken har svårt att lära sig språket och att anpassa sig till det finländska samhället.

Var man bosätter sig är ofta inte heller helt självvalt utan har till stor del att göra med var hyresbostäder med rimliga priser finns. De invandrare som inte hunnit skaffa sig en egen bostad bor på hyra. Det bör nämnas att invandrare ofta har svårt att få hyresbostäder på den öppna marknaden, antingen på grund av bostadsägarnas attityder eller för att de bostäder som står tomma är för dyra. På grund av de höga hyrorna på den privata bostadsmarknaden och många bostadsägares negativa attityder gentemot utlänningar har många invandrare inget annat val än att ty sig till de bostäder som staden erbjuder.

De bostäder som finns i Helsingfors stads ägo är ofta belägna i oroliga områden där invånarna - såväl finländare som invandrare - tampas med fattigdom och sociala problem. Staden kunde lösa problemet genom att jämnare fördela sina hyresbostäder till olika stadsdelar. I de områden där staden har många bostäder kunde en del säljas och nya kunde införskaffas i sådana områden där staden har få eller inga hyresbostäder alls. Att staden jämnare fördelar sina hyresbostäder över många stadsdelar och områden skulle bidra till en ökad mångfald och nya, trivsamma områdena i vilka alla kunde bo - inte bara de som har råd att bo där.

Många invandrare vill dessutom inte bo skilda från majoritetsbefolkningen, något som klart och tydligt framgår av ett flertal finländska undersökningar. Många av de somaliska invandrarna som intervjuades i undersökningarna berättade till exempel att de önskar bo granne med finländare.

Påstående 5: Finland håller på att bli ett muslimskt land.

Fakta: De som motsätter sig muslimer och har en mycket restriktiv inställning till muslimsk invandring målar ofta upp skräckscenarion i vilka muslimerna tar över Finland och Finland ”islamiseras”.

Muslimernas andel av de invandrare som bor Finland uppgår till mindre än tjugo procent. Av hela Finlands befolkning är mindre än en procent muslimer.

Jämförelsevis kan det påpekas att till exempel andelen ryska invandrare är avsevärt högre än det sammanlagda antalet invandrare som kommer från muslimska länder. Till Finland invandrar även många människor från sekulariserade länder eller länder där majoritetsbefolkningen inte är muslimer. Hit hör bland annat länder som Kina och Indien och ett antal afrikanska länder.

Islamkritikerna argumenterar ofta emot muslimsk invandring med påståendet att muslimska kvinnor skaffar flera barn än majoritetsbefolkningens kvinnor vilket i sin tur leder till att antalet muslimer ökar kraftigt i Europa och Finland.

Trots att det i många muslimska familjer finns mer än ett barn skiljer sig en muslimsk familj rent storleksmässigt sett inte från till exempel en familj vars medlemmar kommer från andra utomfinländska länder.

Muslimernas nativitet har inget att göra med deras religiösa åskådning. Nativiteten - när och hur många barn kvinnor föder - påverkas och styrs av ekonomiska och samhälleliga faktorer mer än av religiösa uppfattningar. I takt med att muslimska kvinnor såväl i muslimska länder som i västvärlden utbildar sig och kommer in i arbetslivet skaffar de sig färre barn och allt senare.

Muslimer framställs ofta som en enhetlig grupp, trots att muslimer med olika nationaliteter - såsom till exempel somaliska, kurdiska och tjetjenska muslimer - inte nödvändigtvis har desto mera att göra med varandra än kristna från Finland, Nigeria och Sydamerika.

Bland Finlands muslimer återfinns representanter för nästan alla islamiska riktningar. Bland muslimerna i Finland finns dessutom stora variationer i hur de förhåller sig till tro och religion. En etnisk grupp kan bestå av sekulariserade, moderata och konservativa muslimer men även sådana som helt avsagt sig religionen.

Islam beskrivs ofta som ett politiskt hot, trots det faktum att det ingenstans i Europa finns något Islamskt parti som fått närapå lika många röster som kristna partier har fått de kristnas röster.

Till exempel det så kallade Finlands Islamska Parti har inte lyckats samla in de 5000 underskrifter som krävs för att kunna registrera sig som ett politiskt parti, trots att det i Finland bor uppskattningsvis 40. 000 muslimer. I Helsingforsregionen bor 10. 000 muslimer, men i kommunalvalen 2008 fick Finlands Islamiska Parti endast 160 röster vilket är avsevärt färre röster än vad många andra partiers enskilda muslimska kandidater fick.

Medan uppskattningsvis 80 % av finländarna hör till den evangelisk-lutherska kyrkan hör endast 10-15 % av landets muslimska befolkning hör till någon islamisk församling.

Majoriteten av Finlands och Europas muslimska befolkning har inget intresse av att ena sig till en enhetlig politisk kraft ens för att för att arbeta för gemensamma angelägenheter, än mindre för att försöka omvandla de västerländska samhällena till att bli islamiskt styrda. Tvärtom: majoriteten av de muslimer som är bosatta i västvärlden motsätter sig en politisk islam.

Slutligen:

Finland behöver invandrare och invandrare behöver Finland. På grund av Finlands befolkningsstruktur kommer vårt samhälle inom en snar framtid att drabbas av en brist på arbetskraft. Av den orsaken är det viktigt att Finland förmår och fortsätter förmå locka utbildad arbetskraft.  

Finland bör även ta sitt ansvar och hjälpa människor som tvingats fly från sina hemländer där de utsatts för förföljelse eller där krig härjar.

Invandrare i Finland är skyldiga att lära sig finska eller svenska, att följa Finlands lagar och att respektera den finländska kulturen. Det sagt bör invandrare ha rätt till och erbjudas möjligheter att få undervisning i något av de två nationalspråken samt undervisning i landets kultur och lagar.

Finland bör sina medborgare - såväl infödda finländare som invandrare - olika livsstilar och livsåskådningar, men lagen måste vara densamma för alla - även i praktiken.

Skribenten är jurist och riksdagskandidat för de Gröna i Helsingfors.

www.husein.fi